Tennis med ett leende

Hemmaplan senast på bana b4 och c1. hur skulle det nu gå på öjabys hemmaplan bana b1 och b2?
Då alla mina lagkamrater var bortresta och hade andra planer så blev jag tvungen att försöka ta hjälp av spelare licensierade för andra klubbar. Fick till slut napp på Jonas Allgulin som jag tränat med lite grann och som jag förlorat mot 2 gånger senaste åren. Detta var såklart ett jättetillskott till matchen. Jätteroligt att spela med Jonas som verkligen skötte sitt jobb och som är kul o prata med men det är inte utan att det känns som att det här löste sig lite för bra för HTK:s del. Det känns inte rättvist för Öjaby som gjorde en bra match och med det spelet bör ha lirat hem seriesegern mot ett ordinarie HTK och de kan på goda grunder, känna sig som seriesegrare.

så till matchreferaten då

Andreas Eidenskog-Jonas Allgulin 6-2 7-5

Eidenskog verkade vara på det klara med hur viktig varje match i den här seriematchen var och ångade på friskt. Jag själv var ganska fokuserad på min jämna match mot Roger Nydahl men vad jag kunde se så var Eidenskog den bättre av de 2 för dagen och fick Allgulin ur rytm. Jonas som ju går mycket på nock är beroende av att allt stämmer men det är inte så lätt i det höga tempo som blir i matcherna mot eidenskog. vetskapen av att man i princip aldrig får lägga några lätta bollar på hans forehandsida gör det stressat ungefär i stil med ett schackparti i spelformen blixt.

Roger Nydahl-Joakim Sälgeback 4-6 5-7

Kul match. Om jag var tvungen att välja innan årets gång vilka jag ska förlora mot och vilka jag ska vinna mot så blir Roger en av de jag väljer att förlora mot. Jag tror visserligen att min högsta nivå överstiger Rogers men vinner hellre mot gnälliga tonåringar än trevliga och jordnära kompisar och veteraner. Får jag välja så väljer jag såklart att vinna alla matcher. Det ville Roger också den här gången som visade vilja och gjorde det mesta rätt. Han var bestämd och högg på de lägen han fick och satte ofta bollen dödande medan jag tappade längden. Roger som passat mig som handsken att lira mot på träningarna var plötsligt riktigt jobbig att spela mot.
Jag producerade lika många "Unforced Errors" som svettdroppar och det enda hoppet jag hade var att jag ju faktiskt brukar vinna mot Roger. Det var nog också det som fällde avgörandet.

Eidenskog/Nydahl-Allgulin/Sälgeback 2-6 2-6

Nu då. Nu hade jag bara en sida o täcka. Och med herr Allgulin bredvid som bara blundar och vevar med sina nya rack så var det inga problem att spela bra dubbel. Jonas servade som en gud och han bröt även in fram på nät flitigt. Jag själv gjorde mitt jobb framme på nät och inte mycket mer. Jag spelade istället desto bättre i en hel del baslinjedueller som uppstod. Min forehand satt nu hur bra som helst och jag hade känslan i matchen att den åtminstone just då till och med var bättre än Eidenskogs legendariska. Ett helt annat självförtroende i den här matchen och det visade sig också på siffrorna.

Mattias Österberg-Joakim Sälgeback 2-6 0-6
Lennart Johansson-Björn Tibbelin 1-6 1-6
Österberg/Johansson-Sälgeback/Tibbelin 2-6 2-6

Mötena med ärkerivalen Bodafors på bortaplan har ju tidigare bara slutat med förluster. Idag skulle det bli ändring på det. Stel, skör och begåvad med lite huvudvärk till en början men efter 2 alvedon så var alltsammans borta. dags för mitt fjärde möte på mindre än 1,5 år med mattias österberg. och efter 3 vinster mot honom så kände jag gott självförtroende och kunde spela ut min bättre tennis. 6-2 6-0 blev det men jag vidhåller att mattias har mycket mer tennis i sig än vad de siffrorna vill säga. nyförvärvet björn tibbelins match mot lennart i bodafors var intressant att titta på. siffrorna i den matchen blev 6-1 6-1 men de siffrorna döljer en del slit från björns sida. Han har ju ett ganska så säkert och offensivt baslinjespel men lennart fiskade upp många svåra bollar och var svår att slå hål på. men björn förivrade sig inte utan lät det ta den tid det behövdes för att vinna bollarna. därför kunde det ändå bli de siffrorna. kaffe och polarbröd med 3 lager pålägg och en tomatskiva. det är tillåtet på bortaplan enligt reglerna för sydserien såvitt jag kan tyda reglementet:).
så dags för dubbel. jag och björn inriktade oss på att spela fokuserat och vara aggressiva då det brukar vara som tuffast i dubblarna mot bodafors. tidiga break i varje set gjorde att allt kändes under kontroll mestadelen av matchen men stundtals var det tuffa roliga bollar. Lennart var het fram på nät och bröt in många gånger framgångsrikt. ofta med en dödande forehandvolley på sin backhandsida:).
6-2 6-2 slutade dubbeln och vi hade gjort oss förtjänta av mat på Restaurang Mcdonalds. Gött 

Tennisrankingen är ett system med många brister tycker jag. När jag åker och spelar en tävling någonstans så är det till stor del medelpoängen i min klass som avgör vilken poäng jag kommer att få. men jag undrar om det inte vore bättre om det istället var medelpoängen av de spelare som jag spelat mot i tävlingen som låg till grund för beräkningen av min poäng. tror att det skulle ge en mer rättvisande ranking.
Vissa HSA och HSB-klasser i en del tävlingar håller nästan av tradition en mycket låg standard när det gäller spelstyrka och har man då själv en hygglig spelstyrka så kan man i dessa tävlingar kamma hem en hel del poäng då man vid klass-vinst är garanterad sin egen poäng multiplicerat med 1,2 och det innebär ju också att ju högre poäng du redan har, desto mer poäng har du att kamma hem.
Ska det inte vara på det här viset då? Det ger ju en extra morot att vinna klassen. Det håller jag ju med om. Men problemet är att en hög rankingpoäng har blivit något av en penisförlängare. Det lockar för högt rankade spelare att delta i ett startfält där de inte har att göra och som jag har svårt att tro att det kan utveckla dem som tennisspelare. Jag tycker det ska krävas att man har vunnit över minst 1 spelare med högre rankingpoäng än dig själv i klassen för att du ska kunna tillgodogöra dig minimipoängsfaktorn 1,2. då har du ju gjort en bedrift som rättfärdigar att du höjer dig på rankingen.
Sen så har vi ju dubbelbonusen. Den har ju haft den positiva effekten att det numera är lite storlek på dubbelklasserna. Lustigt. Denna effekt bara för att det plötsligt blivit rankinggrundande. Det allra roligaste tycker jag skulle vara att dubbeln hade en egen ranking precis som på atp-touren men det är nog för mycket att önska. Men samma problem finns här som jag skrev om tidigare. För att ta ett exempel så kan en 500-poängare kamma hem 5 friska nya poäng genom att med sin dubbelpartner vinna mot 2 st nybörjare som har 50 poäng vardera. Har man då gjort en bedrift som rättfärdigar att du går upp på rankingen? Tror inte att det finns någon som tycker det. Jag tycker även här att man enbart vid vinst mot högre rankade spelare bör få tillgodoräkna sig dubbelbonus för den vunna matchen.

Varför skriver jag då om detta? Jo därför att jag menar att rankingsystemet inte i nog stor utsträckning inspirerar till att sträva framåt och att man ska bli duktigare. Det bidrar istället till att många sitter hemma och låter miniräknaren avgöra var man ska tävla härnäst. Det här tycker jag Svenska Tennisförbundet borde beakta.

Så till tävlingarna då. I Småland där jag spelar större delen av mina tävlingar finns den s.k Smålandstouren. Tävlingarna i denna tour går i Tranås, Eksjö, Anneberg, Vetlanda och Jönköping. Dessa tävlingar har samma klasser och det rör sig då om HSA, HSB, HD och motsvarande klasser på damsidan. Den här touren tycker jag är suveränt bra då det finns klasser för alla typer av spelare. Dock så finns även här att slipa på.  I HSB är maxpoängen 200 p. Maxpoängen borde i HSB vara lägre tycker jag eftersom det här är klassen för de som inte har så hög spelstyrka. De borde få ha HSB som sitt eget forum och utvecklas där som spelare mot andra jämnbördiga spelare och mot de som är bara lite lite grann bättre. Sen när man är redo kan man ta klivet upp till HSA och tampas mot de stora grabbarna. Men det kan bli svårt att kliva uppför "utvecklingstrappan" om det saknas 2 trappsteg någonstans. Ett annat problem i HSB är att det dyker upp nya spelare på 50 poäng som har varit jätteduktiga förr och som fortfarande håller en jättehög spelstyrka. Men de engagerar sig sällan i att skaffa sig s.k särskild ingångspoäng. man kan alltså om man har varit borta från tävlandet länge ansöka om en poäng som bedöms vara rätt.
I nästan varje klubb med licensierade spelare finns en tävlingskommitté. Denna kommitté borde ha som en av sina arbetsuppgifter att se till att klubbens licensierade håller rätt poäng.